[vc_row][vc_column][rs_special_text tag=”div” font_weight=”400″ font_color=”#333333″ line_height=”30px” font_size=”20px”]”Marvel’s Jessica Jones” gav oss en unik upplevelse och gav oss Krysten Ritter som en något butter privatdetektiv, vars superkrafter inte alltid var en tillgång utan mer av en förbannelse. Så kommer då, efter två år av väntan, seriens andra säsong och här har man av någon anledning dragit rejält i handbromsen. Dess serietidningsursprung är som bortblåst och detta känns mer som ett segdraget vardagsdrama än något annat. Detta understryks rejält av ett dovt spelande piano och en nervplågande berättarröst.
Men visst, ingen av Marvels tidigare serier har börjat i någon högre fart men har trots det gett oss vad vi önskat så länge; mer skit under naglarna, mer mörker och framför allt mer realism. Men att gå från det till detta är att ta det hela lite väl långt på dysterhetsskalan.
Jag har inga som helst invändningar mot första säsongen som hade ett klart mål för Jessica; att hitta och eliminera superskurken Kilgrave. Första säsongen gav oss också ett förebådande om #MeToo-rörelsen genom att visa oss starka kvinnor som tar itu med trauman av att ha blivit utsatta för övergrepp. Men i andra säsongen så finns inget av detta längre utan istället händer inte särskilt mycket överhuvudtaget.
Här får vi istället följa Jessica på ett nytt fall – sig själv – i att hitta dem som gjorde henne till den hon är. Detta blir med andra ord lite av en ursprungshistoria, som vi är så vana att se, och hade kanske passat bättre som seriens första säsong, om den nu hade behövts berättas överhuvudtaget.
Serien har förvisso en sidohistoria, som sig bör, och den involverar Jessicas syster Trish (Rachael Taylor). Men den har väldiga problem att tillföra serien något av vikt och droppar bara in när man verkar haft problem att fylla ut manuset med något vettigare.
Det känns som man behöver tonvis av tålamod för att ta sig igenom denna säsong och även om den tillför nya karaktärer så lyckas de aldrig lyfta själva historien. Istället har man förpassat en av Netflix bästa Marvelserier till att göra sällskap med långt sämre “Iron Fist” och “The Punisher“. Nej tyvärr känns denna säsong väldigt tunn och man förlitar sig på att publiken ser dessa avsnitt snabbt nog för att inte upptäcka detta faktum.
Förvisso älskar jag Ritter och hennes tolkning av Jessica Jones men det är fasligt vad tråkig hon blivit![/rs_special_text][rs_space lg_device=”30″ md_device=”” sm_device=”” xs_device=””][rs_progress_bar_rating][rs_progress_bar_rating_item rating_label=”Hyfsad” rating_number=”6″][/rs_progress_bar_rating][rs_space lg_device=”30″ md_device=”” sm_device=”” xs_device=””][rs_video_block video_url=”https://www.youtube.com/embed/-u2AV8z_CX0″][rs_space lg_device=”30″ md_device=”” sm_device=”” xs_device=””][vc_column_text]
Språk: Engelska
Genre: Drama, Komedi, Krig
Regi: Taika Waititii
Manus: Taika Waititi
Skådespelare: Alfie Allen, Archie Yates, Brian Caspe, Joe Weintraub, Luke Brandon Field, Rebel Wilson, Roman Griffin Davis, Sam Haygarth, Sam Rockwell, Scarlett Johansson, Stanislav Callas, Stephen Merchant, Taika Waititi, Thomasin McKenzie
Premiärår: 2019
Speltid: 1h 48min
Bolag: 20th Century Fox
Biopremiär: 10 januari 2020
DVD-premiär: x
Blu-ray-premiär: x
Digitalpremiär: X
Länkar: Jojo Rabbit hos IMDB
Köp filmen hos:
[/vc_cta][/vc_column][/vc_row]
Recension
Summering
-
Medelmåttig!
